HUG THAT SEXY BEAST | fotograf fransson

fotograf fransson

Annons

HUG THAT SEXY BEAST

Du vet den där känslan när man bokstavligen talat pluggat arslet av sig inför ett prov eller en redovisning och när dagen är inne, du står där som ett fån och känner att man suger semla. På riktigt. Redan när man lämnar in pappret eller går tillbaka till sin plats känner man att “fan, det här går inte bra, jag kunde gjort det så mycket bättre!” Eller  så fort hjärnan släpps lös ifrån sina hårda tyglar under provtiden kommer alla svaren som på en flygande matta och alla ideér & tankar som man kunde ha briljerat sig till ett MVG med. (förresten, så ger hela den här betygsbytesgrejen med A till F mig sån otrolig åldersnoja! “på min tid, när vi hade g, vg, mvg…” PÅ MIN TID. Seriöst? Hur gammal är jag egentligen!?)

Du vet den där känslan när man står framför spegeln på kvällen. Du har den perfekta outfiten i huvudet och håret blir precis som du vill. Dagen efter vaknar du, tar på dig de orörda kläderna och ska slänga ihop samma snyggt slarviga hårkreation som under gårdagskvällen. Fungerar det? Knappast. Enormt sällan. Istället möts du av ett smärre lik i spegeln. Trötta ögon, ett fågelbo på huvudet och en likblek zombies kropp iklädd tant Agdas gamla tält. Man ber en stilla bön till gud man aldrig trott på och helvetet brakar loss mentalt. Redan vid det ögonblicket är dagen förstörd. 
 
Men visst finns det dagar. Dagar då även du möter en spegelbild, ler och tänker att idag har jag tamigtusan lyckats. Erkänn.. var inte så tjejiga, stolta & blygsamma nu. Erkänn att det någongång hänt. En morgon, en eftermiddag eller innan en utekväll? Sådär Drop Dead Gorgeous går man rakryggad nerför gatorna för att möta omvärldens blickar. Blickar som blickar. I samma veva upptäcker man att det verkar inte finnas en enda spegel i världen som visar den spegelbild som du sa hej till hemma. Vad hände? Vart tog den rakryggade glada människan vägen? Vart tar vi egentligen vägen när samhälelt granskar oss? Hur långt in i oss själva kryper vi egentligen för att gömam oss ifrån verkligheten? 
 
Vi har alla haft dessa dagar. Och vi har förmodligen alla känt känslan någongång. Vissa sällan, vissa oftare, andra alltid. Känslan av att aldrig räcka till. Av att svika sig själv, försöka tycka om sig själv men när omgivningen tar ner en på jorden suddas allt själförtroende bort som i en biltvätt på statiol och man sänker blicken och ökar stegen. Pressen om att prestera, ligga på topp & hela tiden göra sitt bästa, och viktigt.. lite till. Sedan när räcker itne “vårt bästa?” Sedan vi insåg att vi alla är olika och bra på olika saker? Var det i samma veva som vi började att jämföra oss? Det lustiga är att vi ska alltid jämföra oss med de bästa inom varje område. Summakardemumma vill vi vara bäst och grymmast på ALLT. Hur korkat och orealistiskt låter inte det egentligen? (okej, svinhärligt om man får drömma fritt förvisso…) 
 
Jag har själv en enorm prestationsångest och har otroligt svårt att ta till mig av andras ord sålänge jag inte är nöjd själv. Vilket närpå är.. aldrig. Skola, fotografering, sociala sammanhang, spegelbilden, vadd et än gäller har jag ribban så ruskigt högt så att nästan tror den är helt förlorad ur sikt. Tråkigt nog har jag itne lyckats få den där brandgula fula ribban att försvinna helt än. Den ligger och lurpassar is ynfältet för att ständigt påminan mig om den gamla hiten I Believe I Can Fly. “If you can see it, you can touch it. If you can dream it, you can do it” Surebacon. MAn ska tro på det omöjliga ibland. Aldrig säga Aldrig och allt det där. Men kompisar, ibland måste man vara realistiska och acceptera nuet. Sträva inte efter något som du inte behöver. Något som du egentligen inte vill ha. Något som du uppenbarligen inte lär må bättre av när det väl kommer till skott. Dra mig baklänges om jag skulle bli lycklig av en ny näsa! Tvivlar starkt på det. Min självkänsla som sitter i huvudet skulel garanterat hitta något annat att klaga på. Och skulle jag sätta MVG på det där religionsprovet så skulel min ribba höjas ännu en gång utan att jag ens hinner snudda vid den. 
 
Det här blev mest en himla massa babbel. Jag är bra på att babbla på om absolut ingenting förresten, visste ni det? SNart tänker jag sätta den sista punkten här. Innan min talangtar över och jag delar med mig av för mycket rent babbel. Adios amigos! Glöm förresten inte att krama den där vrålsnygga besten i spegeln innan ni går hemifrån nästa gång! 

franssonredlight3II.jpg

 

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. lisa

    sv; ja men det gör jag! har bara en liten pause denna vecka. annars för jag runt 100 armhövningar om dagen, men klapp och allt det där! biffig tjej var det här!
     
    jag gillar detta inlägg förresten :’)

Annons
stats